Ensam(t)stående mamma

Gårdagen var rätt ok.
Det tyckte inte yngsta dottern.

Maten var skit... Hon gick.
Ja, det behövs inte mycket.

MEN dom andra stannade, och vi hade det mysigt.

Men idag var det en ovanligt vanlig dag.

Dottern kom tillbaka på fm.
Inte ett ord om ngt.
Bara sur.

Bestämt mig för att negligera DET beteendet. Inte henne...

Och resten av dagen då?

Jo vi har haft ett lugn!!

Inget obehag. Alls!

Jag har bäddat rent alla sängar. Och det sågs med tacksamhet..

-det värmer. Det kunde lika gärna varit tvärt om.

Vi har ätit tillsammans.

Sett på tv.

Tjejerna skjutsade jag t affären, och dom handlade det som saknades t tacosen.

Jag & äldsta tjejen fixade maten.

Killarna & yngsta dottern har sett på två Harry Potterfilmer.

Medans vi har sett på
"Så mycke bättre".. Och sen film..

Innan läggdags duschade alla (skönt i nybäddad säng) -utom yngsta dottern.

Inte pga trots.. Utan för att hin somnade på golvet till filmen *ler*

En skön dag..

Och hoppet tänds..

Ibland är det svårt att göra skillnad på person och handling.

Ännu svårare när det gäller närstående.
Allra helst sina egna barn.

Deras handlingar och ord är avskyvärda.

Men DOM älskar jag oändligt...

Alltid!

Ibland är det dock lite svårare att vara storsint och förstående...

Det är det!

Dax för ett av barnen att komma hem, efter en helg hos x.

Hon ringer.
Ilsken (som alltid nuförtiden)..

Hon undrar när jag kommer hem?

Om en 1/2-timme berättar jag.
Fel. Fel. Fel..

Varför jag kommer hem tidigare när dom andra också är här.

Att det kommit in en anmälan på x.

Att jag ljuger.

Att jag inte var ngt att vara stolt över.

Arg, ilsk, fientlig & arrogant.

Hon ska inte äta.
Hon ska inget... Mer än vara arg..

Hennes språk är nästan skrattretande (tyvärr...)

Jag "kunde väl ta tummen ur häcken och laga något som gick att äta"...

-när jag inte svarar säger hon:

"blev det pinsamt nu"...

När hon gått på i 120, och jag kände att det räckte..

Säger hon:
"har du vaknat på fel sida"...

... Jag la på luren.

(då har hon ringt upp 5 ggr redan, bara för att vara otrevlig)

När jag kommer hem, är det tyst.
Hon har gått.

... Igen!

Det tar aldrig slut.

Allt började ju så bra.

Men så får det inte vara.

Tydligen.

Gap! Skrik! Hårda ord!
Saker som förstörs.

Slag. På varann och på mig.
Fick en fjärrkontroll kastad på mig idag.

Idag gick dock ingen.

X var inte hemma! Det var därför.

Jag var ett ego & en hora.
Och sonen skylle inte bo här mer.
Någonsin.

Det tar på mig...
Mycket..

Ännu en kväll med upplopp.

Bråk.
Skrik.
Hårda ord.
Tillintetgörande.
Förstörelse.
Skada.
Irritation.

Ena dottern gick efter ännu ett "mission completed"..

Sonen skulle med.
Men han vill inte vara utan frukt mm (finns ingen hos x)
Så han stannar...

Nu ska han inte lägga sig..

Släcker ner och förbereder mig för sänggång själv.

Meeeen han vill inte sitta ensam i mörkret.

Så han borstar tänderna & satte på cd-skivan & la sig.

Jag gick in & sa god natt & att jag älskar honom...

.. För jag gör ju det. Väldigt mycket..

Ett av barnen har alltid favoriserats av x.

Oklart varför.

Det som dock nu hänt, är att h´n sen det uppdagats att en anmälan inkommit t soc, på x..

Bestämt sig för att avsky allt här. Samt starta en egen protest.
Genom att inte äta eller sova.

-det går sådär..

Men igår satt h'n i vardagsrummets mörker, när alla lagt sig.

Jag lät det gå en bra stund (svårt att bara negligera protesten)..

Vid midnatt satte jag stopp.

Strunta i att sova då.
Men protestera i sängen iaf.

... i morse tidigt var jag på toa.
Tittade in till barnet.
Vaken!

Släckte sänglampan, och tände fönsterlampan.

Gick och la mig.

Vid frukost, skulle h'n inte äta.

Men hade en kravlista på aktiviteter vi borde göra...

Skulle. Inte. Tro. Det.

Med det humöret premieras man icke här.

H'n åt..

....

Dom 2 andra som var hos x när han fick infot från soc, är oberörda.

Bra så!

Kunde bli upplopp annars.

Och yngsta barnet, frågade tom om inte min särbo (det är han som gjort anmälan) kunde komma hit och hjälpa dom med att byta grafikkort i datorn..

-bra där!!

Troligen kommer det bli annorlunda när x läst anmälan (lång och saklig)..

& kan implementera sina åsikter, skitsnack och Junk på barnen..

Men det lär vi märka..

Går dom till x..

& kommer tillbaka på morgonen.
Dom dikterar villkoren.
Jag kan inget göra.

Ilskan är densamma.

Jag förstår inte??

Det första som händer är att jag frågar hur dom haft det?

Dom har varit osams...

Hinner inte svara eller ens öppna munnen, innan jag hör:

"du håller bara med xx...
Jag önskar att du inte vore min mamma.
Jag önskar att du inte ens fanns..."

-ja hej på dig oxå.

;(

Att komma fram till barnen.
(dom två yngsta)

Dom har bestämt sig.
Jag är usel. I alla lägen.

Jag förstår inte hur illa det har kunnat bli..
 
 
 
Jag klarar inte hur mycket som helst.

Barnen är så full av implementerad elakhet.

Kallar mig hora & kärring.

Jag kan inte alltid bita mig i tungan.
 
Dom är som minidjävular.
 
Det gör ont.

Blir jag ledsen säger Barnet med hånfull röst: "ska skådespelet börja igen"...

Vi utbringar En golfapplåd.. ???

(och så klappar h*n händerna i små rörelser framför kroppen)

-mitt lilla barn..

Efter barnets beteende & hot, drog jag in på något som "känns".

Spelandet.

Det är ett språk h*n förstår.

& som är väldigt, väldigt störigt att vara utan.

Vilket dock innebär att hela lugnet rubbas i hemmet.

Det finns iom detta INGET att göra.
What so ever!

Får en tjatig, gnällig, rastlös & bekymmersam unge.

Bra!
Jättebra!

Men det ledde idag tyvärr, till nytt vredesutbrott.

Vi hittade ett gammalt Game Boy.

Det fick h*n inte heller spela på.

Jag tog det.

Fick en spelkonsoll slängd på mig.
Och en ljuslykta på bordet rök..

& så tjöts det efter pappa.
& ringdes..

-utan svar.

(jag hade sett x tidigare idag på håll, så jag förstod att han inte var hemma)

Barnet gick. Först utan jacka.
Jag gick efter... med jackan.

Men jag VET att jag gör tätt.

Ett sådant beteende kan inte uppmuntras.
Alls!!

Dock meddelade jag x om barnets tanke.

Fick ett jävla svar. Han ska framstå som en "hyvens kille"..
Det är han inte.

Han är en DJÄVUL!!!

Men som sagt. Han var inte hemma.

Bara ut att leta efter barnet.

Orolig.

X trappuppgång och lite andra ställen.
Tog bilen t centrum.

Det ösregnar och blåser sidledes.

Ser barnet.
H*n är som vanligt (?!)

Vi handlar fika och åker hem.

Pratar om vad som hänt.

Med tanke på att jag tror att barnet har ADHD, men inte kan utredas just nu..

Så är det svårt med återkoppling till det som just hänt.

H*n är helt oförstående.
Som om det aldrig hänt??

Hittar mina tabletter uthällda i värmeljusen.

Varför?
Varför?

-troligen för att barnet vet att det gör mig ledsen..

Märkte att det var dax för upplopp igen.
2 av barnen gaddar ihop sig.
Dom två yngsta.

Men även om åldern inte är så hög, så lyckas dom "väl" med sin framfart.

Förstör, kastar saker, drar av tvn, tar boxen, slänger tvkortet, skriker fula ord som är till för att skada&såra.

Maten jag lagat är "kycklingfittor & kycklingkukar"..

Dom äter inte.
Mat dom gillar i VANLIGA fall.

Yngsta barnet är hungrig.
Tar ett äpple.

När jag plockar i tallrikarna i maskinen, och slänger det som är på långpannan, lägger jag kvarvarande kycklingbitar på bänken.

Barnet kommer. Undrar varför dom ligger där?

Om ngn vill ha svarar jag.
-barnet tar dom.

Så mycket för allt gap och elakheter gällande maten..

Allt eskalerar.
Ett barn kastar en stekspade på mig, men missar.

Men ett saltpaket hälls ut på bänk & golv.

-att förstöra ger visst tillfredställelse. Då sakerna inte är deras.

Dom ringer x.
Och berättar hur hemsk jag är.

???
 
Dom äldre barnen är kav lugna.
Lyckligtvis.

Hör från ett av dom "vad har hänt med N"?
-jaa det kan man undra.

Min känsla är den att dom har bestämt sig, som x spelbrickor.

Att baktala, förstöra, förgöra och knäcka mig..

Mina små barn!!

Kl 21 har dom bestämt att dom ska gå.
Till x.

Det är alltid dom som går dit.
För ut från honom kommer man inte, om man så vill.

Han släpper ingen.

Dom går.
För att dom kan.

Innan det, så kommer yngsta barnet med en hammare.

& talar om att "h*n ska ha ihjäl mig med den"...

Detta lever jag med.

Frågan är hur länge??

Barnen behöver hjälp.
Avprogrammeras.

Jag hoppas det finns hjälp att få.
Innan det är för sent..

... För någon av oss...

Jag har en familjesituation, som är väldigt rörig.

Ett av barnen har ALLTID favoriserats av pappan.

-oklart hur det ens är möjligt (i min värd).

Han knyter an till barnen på väldigt märkligt sätt.

Osunt och äcklande.

Han messar med ett av barnen väääldigt mycket.
Och h*n med honom.

Språket barnet använder blir en direkt kopia på hans språk.

Otäckt.
Elakt.
Skrivs för att såra.

Får sms fr barnet.
Fodrande. Elakt. Oacceptabelt.

När jag kommer hem fr jobbet, tar jag mobilen.
För att markera.

Det tar hus i helvete.

Gap, skrik, kastar saker, oförskämdheter.

Men jag ger mig inte.

Barnet somnar i vredesmod.

(hemtelefonen finns att ringa på om det är så)

På morgonen är humöret detsamma.
Helt galet.

H*n ska ha mobilen.
Annars går h*n inte till skolan???

Jag ger mobilen.
(utan batteriet)

Kommer iväg.
Sent.
Bråttom.
Släpper av en ilsken unge.
Springer t tåget.
Ringer fritids om vad dom har att vänta..

Går 5 min, fritids ringer upp.
Inget barn har kommit.
Inget barn syns till..

Måste gå av tåget.
Åka tillbaka.
Leta.

Fritidsfröken går och letar.

H*n syns inte till.

Messar x.
Att h*n nog är på väg.

Får ett mess. Barnet anlänt. Lämnas i skolan.

Jag har samtal m fritids.
Dom berättar saker dom sett för mig.

Jag ber dom ta det med rektorn.

(den rektorn som ovilligt gör det som måste göras när det bränns. Tog många vändor innan det gick en anmälan fr skilan på x sist. Som föranledde en utredning på samtliga barn fr socialtjänsten. Och som fick div konsekvenser)

Dom vill att jag tar det m rektorn.

??

Hur kan deras observationer, bli mitt ansvar?

Pratar m barnets (nya) fröken. Ger viss information.

Åker hem. Gråter.
Messar jobbet.

Kan inte komma idag.

Pratar med min kloka syster.
Hon mailar en länk och pratar med sin vän som är psykolog.

Mailar fritidsfröknarna.
Mailar rektorn - inga frågor, utan ett uppmaning.
Bifogar länken jag gick av min syster.

Nu är det bara att vänta och se..
Händer inget anmäler jag skolan!!!

Jag gör vad jag kan, för mina barn och mig själv.

Det som sagts åt mig att göra, men också "eget".

Som att gå till en psykolog för kraft och påfyllning.

Det är ensamt i denna kampen.

Dom få som finns gör vad dom kan. Men det räcker inte!!

Så jag gör. Vad jag kan.

Fick dock veta igår, att mitt x ska få hjälp "med föräldrarollen"..

Minsann. Han som är perfekt, och inte har nååååågra bekymmer med ngt.

Bra så.

För det yngsta barnet skull mest.
H*n har bekymmer.

& att då ha en pappa som vägrar inse det, hjälper INGEN.

Allra minst barnet.

Men förnekelse har aldrig varit en vedertagen metod.