Ensam(t)stående mamma

Innebandy för äldsta dottern. Jag och deltidssambon :) tänkte heja på, och således oxå skjutsa. Då det vara bortamatch.

Vid samlingsstället, ansluter endel barn och föräldrar. Och det första jag ser är x och dottern.

Hon ska vara med och spela i storasysters lag, då det är kort om folk.

Blir glad att se henne. Men den känslan är inte delad. Hon håller sig undan, nästan ställer sig bakom x.
Som om jag är farlig :(

X följer inte med på matchen. Han har inget körkort, och ett barn hemma. Så han får inte följa med.

Är så roligt att se systrarna på plan samtidigt. Och jag är glad... samtidigt som tårarna rinner utmed kinderna.

Mitt barn. Så nära, men ändå sååå ofantligt långt ifrån.

Saknar henne otroligt mycket. Känns som ngt ryckt hjärtat ur kroppen på mig..

Hur ska jag någonsin få henne tillbaka.
Vad krävs av mig. Säg det och jag gör det.

Jag lider. Jag saknar. Jag älskar så.....