Ensam(t)stående mamma

Hämtade en glad ung man på fritids, och stötte på en av hans lärare.

Det var hon som mailade mig om Kvinnojouren back then.

Berättade att jag träffat kvinnan hon rekommenderar, i onsdags. Och att det är win/win-möten.

Hon var glad för det.

Sen sa jag att det går framåt i hela "processen"..

Och hon säger:
"jag ser det... du strålar"..

Det går bara så länge det går.

Hoppas krav/deppet lossnar ngt..

Lite jobb -och tjöt mig igenom dom få timmarna pga att jag blivit utnyttjad.

2029kr kostade det utnyttjandet mig.

Nåja, hade läkartid bokad, så det kom lägligt på fler än ett sätt.

Svårt att räcka till både kroppsligt och själsligt.

Så mitt inbokade samtal på em, kom även det lägligt.

Kändes skönt.

Min samtalsmänniska tror jag är deprimerad.
Jag också. Så det måste jag ta tag i... också...

Ingen bra dag.

Och inte blir det bättre av att bli ratad av sin dotter.

Igen. Och igen. Och igen.

Idag var jag inte stark nog att "fatta" bättre.

Ärligt talat.

Jag. Orkar. Snart. Inte. Med. Mig. Själv.

Måste snart kamma till mig.
Fast jag tror inte det går.

Har ett ständigt obehag i själen som skaver som ett j-a skoskav.

Latent ilska som bubblar.

Och så har jag lust att skrika rakt ut.

Mina döttrar har helt avpolleterat mig.
Hatar mig uppenbarligen.
Vill inte vara hos mig.
Inte träffa mig.
Inte någonsin.

Ja, så är det kanske inte.
På riktigt.

Men det är det jag får höra.
Varje dag.

Via sms och telefonsamtal.

Som "droppen utholkar stenen"..

(Kan inte ens skriva om det utan att börja gråta)

Jag får höra att det kommer ändras, när "allt är över". "När vi får hjälp"..

Men tills dess då???

Hur ska jag som mamma. Som älskar dom oändligt, bara förlika mig, att det blir bra??? Nångång?

Nu då?
Det har pågått så länge.
Min själ äts upp.
Mitt hjärta förblöder.

Fy fan!!!