Ensam(t)stående mamma

Dottern skulle komma på fm, efter en helg hos x.

Runt lunch messar jag, och frågar när hon kommer.

1 timma senare får jag svar.
Från x mobil, men från dottern.

Vad hon skriver är ren & skär elakhet.
Troligen dikterad av ondskan aka x.

Skriver vad jag känner. Om situationen. Om min förhoppning om framtiden.
Om vad mitt mammahjärta är fyllt av.

Får ett likadant svar igen.
Som skrivet av en maskin.

Ledsamt. Det tar.

Men jag måste tro att 2012's shittighet, kan läggas till handlingarna.

Må 2013 bringa medgång, lycka och hoppas innerligt att gidheten segrar...

Yngsta dottern gick och la sig med huvudvärk -fick Alvedon.

Hon vaknade med det också.
Fick Alvedon igen.

Sen kröp hon ner i min säng, och jag klappade henne på pannan & vi kramades och pratade.

Så, helt hopplös är jag tydligen inte...

<3

Idag var det andra träffen med psykologen.

Det var ett tomt ställe. Bara han och jag i stort sett.

Lämnade ifrån mig mitt ifyllda jätteformulär.
(567 "stämmer/stämmer ej"-frågor)

3 timmar uppsatta.
2 timmar och 15 minter tog det.

1/2 tiden var fortsättning på frågorna om mig (relationer, sex, arbetshistoria, barnen mm)

Och resten gick åt Rorschaks Test.
(Bläckplumpbilderna)

Känns lite "hittepåigt".
Men utökat. Sist jag gjorde det (runt 2000 fick man bara titta på bilderna och säga vad man såg...

Nu kändes det mer genomarbetat..

Och när vi var klara med det, frågade jag honom om hur tänket med det var.

& han förklarade. Kändes vetenskapligt genomtänkt!

När vi var färdiga, kände jag mig tillfreds.

Ser fram emot hans rapport..

11/1-13 är det dax för den.

Frågade (lite skrämd) om jag och x skulle sitta där tillsammans?

Han svarade:
"nej, jag har förstått att det inte är så lämpligt"

Ähhh, nä det är ju inte det..
Milt sagt!

Tack!!!

Ett av barnen har fb.

Hon var inloggad på fb, på systerns mobil.
Som finns hos x.

Därför kunde han -x läsa...

Och hon får inte logga ut på den (?)..

Så nu har jag tvingats ta bort dottern som "vän" på fb...

Och berättat lightversionen för henne...
Så hon inte tror det beror på henne.

Måste exkludera hans insyn i den mån jag kan.

Men det skrämmer mig lite, att han inte ger sig.

(och just när jag gjorde detta fick jag sms fr. dottern som är hos x...

med referat JUST till mitt senaste FB-inlägg.... OBEHAGLIGT!!!)

Under 1 1/2 månads tid, har det märkts väldigt väl när x inte varit tillgänglig för barnen, på mina veckor.

Ja. Framförallt yngsta dottern har ju gått till honom dagligen.

Utom vissa tillfällen, då han klargjort innan, att han inte är hemma, eller har för avsikt att öppna.

Detta pga att han träffat någon.

( fick namnet av ett av barnen, och vid utvecklingssamtalet med ett barn, berättade han om henne för fröken)

Nåja. Så var det. Tyckte väldigt synd om henne. Men vad kunde jag göra åt det...

Iallafall.

Den senaste veckan har det varit annorlunda.

X hemma. Båda döttrarna som förbytta.
Deras uppdrag verkar har varit, att vara så bekymmersamma som möjligt emot mig (och storebror).

Det har varit vidrigt.

Och för att skydda framförallt dom andra barnen, har hag fått be dom gå.

Och det har dom. Varje dag. För att sen komma tillbaka dagen efter. Och göra samma sak igen.

Tänker då: helg... Och inga restriktioner från x...

???

& mycket riktigt. Det är SLUT med flickvännen.
& får lite inside information från yngsta sonen (hehe)

Flickvännen bor väääldigt litet.
Så x hade frågat om hon inte skulle flytta in till dom.

Hon tyckte han gick för fort fram.
Och det tog slut.

Jag får 3 omedelbara tankar när jag hör detta:

1) Grattis till henne.

2) Jävla skit! Nu finns han alltid hemma. Vilket försvårar vårt familjeliv, då det gör att barnen han mest bundit upp -går.

3) Scary vilket typexempel till Psykopat han är..
Att hitta ett offer. Trollbinda. Säga rätt saker. Och sen binda an tidigt. För att fånga in i sitt psykopatgarn. Och inte släppa ut...

-nu var hon smartare än så..
Lucky her!!!

Får se hur detta förstör för oss indirekt framöver...

Sonen:

"jag vet inte vad jag kan ge dig i julklapp mamma... Jo, en (sitt namn) som är här på jul"....

*hjärtat mitt*

Men innan det, så fick jag ett "uppdateringsmail" från min kontakt.

Mycke bra!

Vad som gjorts nu närmast.
Personer dom träffat & vad som händer/inte händer -då det är julledigt.

Och när saker och ting återupptas och delvis vad.

Känner tacksamhet för det!

Ikväll ringde min mobil.

Det var från Socialjouren.

???? Hann jag tänka.

Hon berättar att min äldsta dotter har ringt dit. När hon var iväg med x och lillasyster och julhandlade.

Och anmält mig!

1/2- timma senare ringer lillasyster dit också. Och vill anmäla min fästman.

Vad Socialjouren gör, är att ringa mig.
Efter att ha talat om det för äldsta barnet. Det tycker dottern hon ska.

Socjouren förhör sig om hur jag ställer mig till det som framkommit. Och jag berättar min syn på det hela.

Samt att soctjänsten/fr är inblandade.
Att jag har goda kontakter på soc.
Vad dom heter. Och lite snabbt hur läget ligger.

Jag frågar vad som händer, och vad hon tänkte..

Hon säger så:

" jag gör en rapport till Socialtjänsten. Mer blir det inte. Samtalen från dina barn var lite... fyrkantiga. Som om det som sas kom från annat håll"

& detta grundade hon mest på att först ringer barn 1... sen barn 2... Men 30 minuters mellanrum.

Från ett köpcenter, och som barn ha koll på vart man ska/kan ringa. Och vilket nummer det är...

.... jojo...

Mycket ska man höra innan örona faller av...

Hon ringde mig i veckan.
Som hon lovat. Det betyder mycket.

Först ett sms, som talade om att hon var sjuk. Men tänkte ringa dagen efter.
& undrade när det passade.

" närsom, sa jag. Sitter jag illa till, svarar jag inte"...

Hon ringde. Jag kunde prata.

Så skönt med vänliga människor.
Med råd och nya infallsvinklar.

Tacksam för känslan det ger!

Hon tyckte jag var stark!

Ibland så...
Men inte alltid.

Jag lät gladare än sist.

-det beror nog mest på att mitt trägna "arbete" att försöka i den mån det går, behålla lugnet och inte elda upp mig när kaoset är på ingång.

Samt att jag fått information som stärker.

På fler än ett sätt.

Och det ger om något ett mer inre lugn!

Fått input och känner att det blåser en lätt bris av medvind!

Jag suger åt mig positivitet när det kommer i min väg. Försöka tänka klart.

Att prata om insikter för att inte nå galenskap..

Vi ska höras igen. Jag fick ringa när jag ville. Men förhoppningsvis inte ;)

Jodå. För att få rådgivning, empati & påfyllning av medmänsklighet..

Kaoset & galenskapen kan gärna hålla sig borta...

Det är ofattbart. Ohållbart. Otroligt.

H e m s k t !!!

Må.
Den.
Snart.
Vara.
Över.

Hela min tillvaro med barnen är helt galen.

Den är nästan surrialistisk.

Men mitt i allt elände, så får jag skön input.

Information som ger hoppet kraft.

Det är en bitterljuv känsla...

Dottern kommer hem.

Hon byter kläder väldigt omsorgsfullt.

Hon väntar till klockan blir 1930.

Hon ser till att tjafsa och blir sur.

Hon smäller gärna igen dörren till sitt rum, VARJE gång hon går in och ut därifrån.

Hon ringer sin signal.

Hon går... och smäller igen dörren efter sig. HÅRT.

Fick meddelande av Soc att dom skulle kontakta "gamla" involverade personer i barnens liv.

Som skolkuratorn bland annat.

Men först ut en fd lärare.

Glad för det.
Hon har sett.
Hon har erfarit.
Hon VET

Undra vad mina trosor gjort?

Får väl vara tacksam, att hon inte gett sig på alla....

Det var dax att träffa Psykologen, som skulle göra utvärdering på mig & x.

Socialsekreterarna skulle träffa honom kl 9.
Jag 1030.
X 1300.

Inga konfrontationer med x. Tacksam för det.

Jag fick välja tid först.

Dom informerade kort om varför dom valt denna ytterst OVANLIGA grej.

Och jag känner tacksamhet ATT dom gör det.

Allt för att förhoppningsvis få en äkta bild hur mitt x är (och jag själv för all del också).

Sen gick soctjejerna.

Varpå den ena (som jag har mest kontakt med) säger att hon vill prata med mig när jag var klar hon Psykologen.

& jag blev utfrågad av Psykologen i 2 timmar. Han antecknade & spelade in det hela.

När vi var klara fick jag ett frågeformulär.
Det skulle fyllas i hemma, och tas med nästa gång vi ska ses.

Det var en gedigen undersökning.

567 (!) frågor. Av helt random (sett ur mitt perspektiv) frågor.

Om ALLT!

När vi var klara, bokades en ny tid in.
Och jag gick ut, för att prata med Socialsekreteraren.

Det visar sig att skolan (äntligen) fått tummen ur, och kommit in med en skriftlig anmälan!!!

Jag fick läsa den!

Inte så mycket nytt (fick ju info när soc varit i skolan).

En ny grej var det dock.

Jag har märkt det, som det handlade om. Och även konfronterat x med det tidigare. Men bara fått hans (förväntade) undanflykter tillbaka..

Nu är det skolans observationer!

Ingen rolig läsning. Men jag är inte förvånad... tyvärr.
Alls!!!

Lämnade dom med en bra känsla i magen.
-mest tacksam över att soc ger mig information & uppdatering.

Tolkar det som ngt bra!

Har bestämt mig sedan lååång tid tillbaka, att lita på min magkänsla!

Möte med ett av barnen.
X var också där.

Hela hans närvaro gör stämningen creepy.

& när han öppnar truten vill jag mest försvinna.

På en microsekund är jag tillbaka i hans "våld"..

Sån ofrivillig inverkan har han på mig.

Han ljuger, förvränger, ändrar och förgör med bara några få ord.

Tonläget.
Rösten.
Blicken.
Uppsynen.

Allt är hemskt.

När han tar orden FET & GENERISKT i sin mun, tittar han föraktfullt på mig.

Han har noll självinsikt.
Noll empati.
Noll förmåga att rannsaka sig själv.

Troligen är det mesta ofördelaktiga i världen, mitt fel.

Jag håller en låg profil.
Han får inte den tillfredställelsen att se mig svag.

Men klumpen i halsen finns..
För att han finns.

Han äcklar mig!!

Bra så.
Tror jag.

Fick telnr till Kvinnojouren, av en medmänniska i skolan.

Tog ett år för mig att "suga på den karamellen".

Men jag har ringt. Och pratat.

Sen kom behovet igen..
& jag ringde.

Utan svar. Flera ggr.
Lämnade mitt mobilnr.

Ingen ringde.

Man tappar gnistan..
Om man kan kalla det så.

Det tar på psyket att ta "mod" till sig att ringa och blotta sin själ.

Att inte få svar då, känns nästan som ett svek.

Nåja.

Igår pratade jag med läraren på skolan, om just det...

Idag ringer Kvinnojouren upp mig.
Pga påtryckningar/uppmärksammande...
Det var ordföranden själv som ringde.

Även min älskade syster hade både mailat & ringt dom ang mig..

Det tog fart.

Hon började med att be om ursäkt. Mååånga gånger.
Hon är inte på plats varje vecka, på Kvinnojouren. Men ordförande..

Så hon var ilsk. Mot oengagemanget.

Men gullig mot mig.

I 45 min pratade vi.
Hon var så rar.

Kändes bra.

Hon erbjöd att vi skulle ses.
Lät bra.

Vi hörs igen.

Må-bra-känsla efter det samtalet.

(hjärtat som satt bredvid i bilen och hörde vad jag sa. Tyckte att jag var bra på att förklara/fokusera... -känns skönt. Lätt att bli känslomässigt rörig...)

Mailade min syster & tackade..

Även KJ tyckte min syster var fantastisk, med sitt engagemang

... Det känns ju sådär med fönsterkuvert från Polisen..

"det-var-inte-jag-men-jag-ska-inte-göra-om-det-känslan"...

Infinner sig.

Men det var ingen fara..

Såklart!