... Gick.
Kl 17 på fredagar ska barnen komma.
1730 kom dom.
1731 gick tjejerna.
Lillebror stannar.
Deras mantra är det samma.
V a r j e dag.
V a r j e gång.
Vi hade iaf en mysig kväll.
Jag och mina fina killar.
... Tillfreds med gårdagens möte.
Engagemang.
För att se HUR det går att hjälpa.
Inte OM.
Precis vad som behövs!
Tack!
Varje dag går mina döttrar ifrån mig.
Varje dag meddelar dom, att dom inte vill vara här, bo här eller träffa mig mer.
Varje dag ringer/messar dom och dikterar NÄR dom kommer. Oftast till middagen.
Ibland stannar dom och äter.
Ibland ger dom sig på sina bröder eller/och mig verbalt.
Några ggr fysiskt.
Andra gånger går dom utan att äta, då maten är oätlig... Enligt dom.
Och så finns det dom gångerna dom inte kommer alls.
Varje gång klagas det på det mesta.
Och nya fullständigt absurda mantran presenters.
Det rallijeras över vad jag gör/ tänker göra/ berättar om. Vad vi gjort och upplevt.
Inget är något värt.
NU!
Inget.
Varje dag är detta min vardag.
Det är svårt att vara glad då.
Svårt att glädjas.
Jag har fullt sjå att överleva mentalt.
Ha näsan över vattenytan.
Få tillvaron att fungera för dom två barnen som finns här.
Som litar på mig, och tycker att jag nog är en rätt ok mamma.
Som kramas av kärlek -inte för att dom måste utan för att dom vill..
Som skriver söta ord på en inköpslista från IKEA, för att han vill & kan.
Som vill vara en del av vår familj. I med och motgång.
Trots att detta tär på dom alla.
Dom får mig att orka vara den mamma jag är. Och alltid kommer vara.
Till mina fyra fina..
Måste bara trampa vatten väldigt frenetiskt för att inte sjunka.
Frågan är, hur länge det dröjer innan vi står på torra land...??
Hämtade ett barn i skolan.
Dottern skulle inte med.
Hon ringde ngn timma senare.
Går hem då.
Hon stannade längre än hon "brukar" här hemma.
Men äter gör hon inte.
Min mat ät oätbar.
Bytte kläder gjorde hon dock -så det var bara en tidsfråga tills hon skulle gå.
Hon blir stel som en pinne, om jag ens försöker röra på henne.
Som om jag bränns.
Hon satte sig mitt framför tv'n. På golvet.
Den grejen funkar icke för lillebror.
Sen började kampen om rätt kanal.
En har fjärrkontrollen. En blippar på boxen.
Ärligt, det är svårt att stå ut som "åskådare" till idiotin.
Dom börjar ge sig på varann.
Far ut i köket och ska prompt störa varann.
Jag är fortfarande öm efter min operation, och vill helst undvika sånt.
På alla sätt. Men det tas det ju ingen hänsyn till.
Dom ger sig inte.
Dottern vet exakt vilka knappar som triggar honom.
Galenskap, men det lugnar sig.
Dottern fortsätter med sitt provocerande sätt.
Ber henne lugna sig. Hon är allt annat än lugn.
Tar bort ryggan & jackan ifrån henne.
Det hjälper inte.
Hon går.
Igen..
Är riktigt, riktigt orolig...
Det barnet måste få hjälp.
Det måste dom alla.
Jag också.
Jag orkar snart inte mer.
Helvetet äter en bit av mig/oss varje dag..
Går dottern till x, på kvällen.
Så även igår.
Jag hade tänkt en grej att äta.
Dom 2 yngsta ville äta pizza isl.
Så, för husfriden bla bla bla blev det så.
Glada barn.
Men SÅ kunde vi ju inte ha det.
"Störet" började..
Och slutade med att hon gick.
Jag hade köte nya vinterskor till henne.
Jag tog inte fram dom ;(
Idag kom hon tillbaka på fm.
Som om inget hänt.
Lugnt här nu.
Tom så lugnt att jag kunde lägga mig på sängen, under en filt och vila bort min huvudvärk.
Ska bli spännande att se om hon behåller lugnet idag/kväll.
Det betyder isf att x är borta.
För det vore fantastiskt...
Yngsta dottern är fortfarande på krigsstigen.
Varje dag.
Mer och mer.
Ingen bättring. Ingen neutralisering.
Det tar på en.
Men jag måste tro på att godheten och förnuftet vinner...
Dottern skulle komma på fm, efter en helg hos x.
Runt lunch messar jag, och frågar när hon kommer.
1 timma senare får jag svar.
Från x mobil, men från dottern.
Vad hon skriver är ren & skär elakhet.
Troligen dikterad av ondskan aka x.
Skriver vad jag känner. Om situationen. Om min förhoppning om framtiden.
Om vad mitt mammahjärta är fyllt av.
Får ett likadant svar igen.
Som skrivet av en maskin.
Ledsamt. Det tar.
Men jag måste tro att 2012's shittighet, kan läggas till handlingarna.
Må 2013 bringa medgång, lycka och hoppas innerligt att gidheten segrar...
Yngsta dottern gick och la sig med huvudvärk -fick Alvedon.
Hon vaknade med det också.
Fick Alvedon igen.
Sen kröp hon ner i min säng, och jag klappade henne på pannan & vi kramades och pratade.
Så, helt hopplös är jag tydligen inte...
<3
