Ensam(t)stående mamma

Varje dag går mina döttrar ifrån mig.

Varje dag meddelar dom, att dom inte vill vara här, bo här eller träffa mig mer.

Varje dag ringer/messar dom och dikterar NÄR dom kommer. Oftast till middagen.

Ibland stannar dom och äter.

Ibland ger dom sig på sina bröder eller/och mig verbalt.
Några ggr fysiskt.

Andra gånger går dom utan att äta, då maten är oätlig... Enligt dom.

Och så finns det dom gångerna dom inte kommer alls.

Varje gång klagas det på det mesta.
Och nya fullständigt absurda mantran presenters.

Det rallijeras över vad jag gör/ tänker göra/ berättar om. Vad vi gjort och upplevt.

Inget är något värt.
NU!

Inget.

Varje dag är detta min vardag.

Det är svårt att vara glad då.
Svårt att glädjas.

Jag har fullt sjå att överleva mentalt.
Ha näsan över vattenytan.
Få tillvaron att fungera för dom två barnen som finns här.

Som litar på mig, och tycker att jag nog är en rätt ok mamma.

Som kramas av kärlek -inte för att dom måste utan för att dom vill..

Som skriver söta ord på en inköpslista från IKEA, för att han vill & kan.

Som vill vara en del av vår familj. I med och motgång.
Trots att detta tär på dom alla.

Dom får mig att orka vara den mamma jag är. Och alltid kommer vara.

Till mina fyra fina..

Måste bara trampa vatten väldigt frenetiskt för att inte sjunka.

Frågan är, hur länge det dröjer innan vi står på torra land...??