Ensam(t)stående mamma

Soc återkopplade..

Publicerad 2014-10-30 15:43:45 i Socialtjänsten

Soc hade pratat med x.

Han är positiv (jojo) till att inleda ngt på SÄ för dottern och mig.

-Så vi kan närma oss varann.

(Allt känns otroligt konstlat, då vi inte är några främlingar. Hon är ju MITT BARN)

Iaf.

Under samtalet hör dottern, att x pratar med Soc (hon har dålig erfarenhet av dom iom allt kaos som varit)

Och hon får ett utbrott. Dom måste avsluta samtalet.

Idag har dom (x&Soc) hörts igen.

Soc fick dotterns mail, så hon kan presentera sig. Och höra m henne, om hon vill t SÄ..

Efter ett ev ja, så kontaktar Soc SÄ för en samtalsinsats..

Ingen tillbakablick. Inget bakåt alls. Bara framåt..

Bara att vänta och se igen...

Nåt är väl bättre än inget.

Men vi är inte där ännu...

Kommentarer (2)

Fick nytt mail från dottern...

Publicerad 2014-10-30 12:47:00 i Barnen

Läste det i kön när jag väntade på att beställa mat, på det indiska haket..

Började gråta.

Det gör så ofantligt ont i mitt hjärta.

Livet blir inte alltid som man tänkte sig.

Inte ens i närheten inom vissa delar...

För oss alla i allmänhet, och mig i synnerhet ....uppenbarligen.

Det är bara att acceptera verkar det som...

FAN! FAN! FAN!

När tillvaron är motig, då är det svårt att vara positiv.

Just nu har jag ingen kraft till det.

Alls.

Undra när det ändras...??

Kommentarer (1)

Tydligen har Soc fått tag i X...

Publicerad 2014-10-29 14:03:00 i Barnen

För jag fick ett mail.

Inte från X, för han hör inte av sig alls.

Utan från dottern.

Det är hans strategi. Att vara tyst. Allt ansvar i det som kommuniceras ut, läggs på dottern.

Så att hon "HELT agerar i egen sak" (observera hon är TOLV ÅR UNG).

I mailet från dottern framgår det iom att jag kontaktat Soc (för att få till ett möte på stället vi gått på samtal tidigare),

så är hennes och min kontakt tillbaka på ruta 1.. eller kanske ännu längre bort än så.

Att det helvetet hon genomgått, nu sätts igång igen.

- ja Soc skulle kontakta X för att förhöra sig om han gick med på det (som hennes vårdnadshavare)..

Hon skriver så högtravande att jag förstår att det är X som dikterat.

Mailet avslutas med...

"Jag hatar inte dig jag har bara tappat all förtroende och respekt för dig"...

Mitt barn.

Min lilla flicka.

Mitt hjärta...

Jag går sönder...

Kommentarer (2)

Socialtjänsten ringde..

Publicerad 2014-10-27 10:16:31 i Allmänt

.. Det gjorde dom redan i onsdags. Men då var jag just på väg in på möte.

Så hon bad att få återkomma..

Det gjorde hon. Med anledning av mitt brev.

Summering:

Pratat med Henne. 1/2-timma ungefär.

Dom ska prata med x, ang samtal på S. Där vi varit många ggr. I olika konstallationer. Men nu för N..

Om han misstycker, kan dom inte göra mycket.

Kuratorn på ungdomsmottagningen borde vid ev oro för N gjort en anmälan.

Det har hon inte..

Så min analys är att jag/vi hamnat i Moment 22...

Dit jag kan vända mig, är FR.

Och dom kan inget göra... Det har jag fått erfara efter x antal ggr där..

Känner mig helt slut 😔

Helt. Jävla. Slut.

Kommentarer (2)

& där ringde Advokaten..

Publicerad 2014-10-16 19:59:06 i Advokaten

Summa sumarum..

Det finns inget att göra, mer än driva ett nytt mål.

-Till 100%.

Inget Soc.

Inget.(skit) FR (hans åsikt)..

Och det kan vara så att Tingsrätten "medvetet" förhalar allt, för att hon ska bli äldre..

Och då bestämma själv..

Mitt hjärta går itu 😔

Kommentarer (4)

Mailat min fd Advokat..

Publicerad 2014-10-16 19:53:20 i Advokaten

..han sa att jag kunde höra av mig..

Så jag mailade. Ett långt mail..

Det var längesen nu, hoppas allt är bra med dig.
Du sa att jag fick höra av mig om det var ngt. Och det gör jag nu.. Du svarar om du vill/kan.
Men det är inte min avsikt att uppta för stor del av din tid...

Jag har fortfarande en rörig tillvaro.
Sen 4 månader tillbaka bor äldsta dottern (14 år) hos mig på heltid.
Och hon har inte träffat x sen dess... (mer än stött på i förbifarten, och han hälsar inte ens på henne)

Hon är så pass gammal nu, att hon har insett hur hennes pappa är. Detta då hon kände sig väldigt utsatt av hans
obehagliga sätt hemma hos dom.

Och i samma veva. Den 13/6 närmare bestämt. Var sista ggn N (nu 12 år) var hemma hos mig/oss.
Hon är kvar hos X (pappan) sen dess. Och jag har inte pratat med henne på 4 månader..

x har fått hennes avation emot mig, att gro. Och hon verkar avsky mig numer.. -om jag läser vad hon mailar till mig.

Och hon är likadan nu som hon var tidigare, när det nästan blev ett LVU på henne.

Hon är (möjligen omedvetet) styrd av pappan, och tillika favoriserad av honom -precis som alltid.

Hon mailar till mig 1 gång / vecka -för att Familjerätten bestämt det. Men hon kallar inte mig mamma längre utan "mitt namn".

Jag och x går till Familjerätten på samtal. Men det leder absolut ingenstans. Familjerättsdamerna är rätt hårda emot x,
men han är inte mottaglig för deras kritik när han kommer utanför deras lokaler.
Han bara inte VILL/KAN inse att det är HAN som är (förväntas agera) vuxen, och barnen är just det.. .BARN.

Han drar sig absolut inte för att använda barnen som budbärare, så han slipper få någon form av kritik... Då lägger han
hela ansvaret på barnens agerande, till ett val dom gjort.

Jag är oroad för min dotter.

Syskonen ses inte tillsammans (16åringen & 14 åringen bor ju bara hos mig, och lillebror går emellan varje vecka) och dom har ingen kontakt samtidigt.

X gör inget för att någon form av umgänge ska kunna ske.

Och kuratorn N träffar, gör det mest för att hon ska få "prata av sig"..
Inte för att det ska leda oss tillsammans igen.

Jag pratade med BUP häromdagen, och han rekommenderade att göra en anmälan till SOC. Så i måndags skickade jag en orosanmälan
till Socialtjänsten.

Jag känner mig YTTERST frustrerad/sorgsen/orolig och hjälplös. Vad hände med Tingsrättsdomen om delad vårdnad, med varannan veckasboende?

Hur gör man för att få domen till stånd?

Går det eller är detta vad jag har att rätta mig efter?
- utan att behöva gå till doms igen?

Finns det någon hjälp att få, från utomstående.. Då detta är väldigt komplext, med en mytoman/psykopat som x?

Ja, det var lite för nu.
Om du vill/kan och har tid att svara helt enkelt så blir jag glad.. Kanske finns något jag kan läsa på nätet som ger mig råd?

Om inte så är det oxå helt ok.

Jag Kämpar vidare...

Kommentarer (1)

Utvecklingssamtal..

Publicerad 2014-10-14 17:21:24 i Allmänt

Med yngsta barnet.

X (aka dumfan) är oxå där.

Med sin j-a fula keps på, som det står BAD med spegelbokstäver i pallet..

Ärligt. Jag har lust att slå honom på truten.

Hårt. Jättehårt!

Kommentarer (0)

F Y R A månader..

Publicerad 2014-10-13 20:14:02 i Socialtjänsten

Så länge har jag varit utan ett av mina barn.

Fyra månader. 1/3 år.

Och ingen ljusning finns.

Pratade med BUP idag, i ett annat ärende. Och passade på att fråga om "situationen" med dottern.

Och Han sa att dom inget gör, utan att det måste gå igenom Socialtjänsten.

Såå sagt och gjort. Messade en vän om vem som är passande att skriva till. Får ett namn. -chefen på Soc.

Så imorgon har hen ett brev från mig.

Kommentarer (1)

Gråter. Biter ihop. Jobbar. Har ont i hjärtat. Har ont i magen. Har ont på fler nya ställen i magen. Lagar mat. Hänger tvätt. Saknar. Gråter. Dammsuger. Läser för barn. Förhör läxor. Gråter. Ilskar till. Handlar mat. Städar Gråter..

Hur mycket tårar finns det?

Och hela tiden undrar jag VAD JAG SKA TA MIG TILL???!!!

Hur ska jag få mitt barn tillbaka?

Vem ska hjälpa mig?

Vart ska jag vända mig?

Hur ska jag orka kämpa mot .. Ja vad? När jag mår såhär.

Jag vill slå på nåt. Ibland till och med slå på någon. -men det gör jag inte.

- mer än i tanken. Och då slår jag HÅRT.

Vill slå näven i bordet. Göra skillnad. Ändra det som pågår.

Jag vill ha mitt barn tillbaka.

Det är ju det jag vill.

Min kropp gör ont. Överallt. Min själ gör ondare. Men jag sätter mig på hold. Det går inte annars..

Jag räcker inte till. Jag räcker absolut inte till.

Gissar att människor omkring mig. I min närhet förstår, men ändå inte..

Känner sig kanske svikna av att jag inte är mitt vanliga jag.

Kollegorna som känner till min tillvaro kramar om och lyssnar en kort stund i förbifarten.

Ibland vill jag berätta. Ibland vill jag vara tyst.

Jag har så mycket sorg i mig.

Känner mig otillräcklig för dom som behöver mig, även om jag gör så gott jag kan.

Har kort stubin. Drar mig undan. Bli arg på fel människor. Dom i min närhet. Dom jag älskar allra mest.

Dom förstår. Dom säger till. Dom är vanliga. Precis som det ska vara. Uppskattar det.

Deras tålamod med allt är en bedrift.

Tänker mycket.

Undrar varför vissa människor är så totalt ointresserade, av att bry sig om andra medmänniskor.

Slutar man bry sig... hur stor är man då som människa?

Men antar att alla har vi våra ryggsäckar.

Just nu känns min väldigt tung, att bära själv bara..

Känner ilska. Frustration. Hjälplöshet. Jävlar anamma. Allt på en och samma gång.

Jobbet som varit min oas. Nu hopar sig jobbet som aldrig förr. Och det finns inte tid för att må dåligt.

Jag förväntas vara den vanliga jag.. Den som står pall. Den som ställer upp. Som finns där. Som kan. Som är självgående. Som inte behöver ngt vidare pepp, för det jag gör är som det alltid har varit... Helt i sin ordning.

Känner mig slut. Tappat glädjen. Ler fast hjärtat gråter.

En känsla som är alltför välkänd. Hela skoltiden var jag mobbad.

Visa inte att du är ledsen. Le! Gör det! Le!

Jag ler. Med munnen. Men hjärtat gråter. Det gör hela jag när ingen ser.

Kollegan hade läst ngt inlägg i sociala medier. Frågar:

"Hur är det"?

-jag gråter..Hon kramar om. Säger att jag är stark som orkar.

Ja, jag orkar, för att jag måste.. Men en efter en faller mina byggklossar.

Ännu står jag upp... Det får jag vara tacksam för.

Jag måste finna kraft...

Runt mig & i mig..

Men den är svår att hitta..men det går.

För det finns inget val... alls...

Kommentarer (6)

Så nära, men ändå så långt ifrån..

Publicerad 2014-10-06 10:43:07 i Barnen

Innebandy för äldsta dottern. Jag och deltidssambon :) tänkte heja på, och således oxå skjutsa. Då det vara bortamatch.

Vid samlingsstället, ansluter endel barn och föräldrar. Och det första jag ser är x och dottern.

Hon ska vara med och spela i storasysters lag, då det är kort om folk.

Blir glad att se henne. Men den känslan är inte delad. Hon håller sig undan, nästan ställer sig bakom x.
Som om jag är farlig :(

X följer inte med på matchen. Han har inget körkort, och ett barn hemma. Så han får inte följa med.

Är så roligt att se systrarna på plan samtidigt. Och jag är glad... samtidigt som tårarna rinner utmed kinderna.

Mitt barn. Så nära, men ändå sååå ofantligt långt ifrån.

Saknar henne otroligt mycket. Känns som ngt ryckt hjärtat ur kroppen på mig..

Hur ska jag någonsin få henne tillbaka.
Vad krävs av mig. Säg det och jag gör det.

Jag lider. Jag saknar. Jag älskar så.....