Så hade så dagen kommit. Dagen D!
Den för huvudförhandling i Tingsrätten.
Gällande vårdnad mm.
Jag kände mig väl förberedd, taggad och så psykiskt med, som man kan, under rådande omständigheter.
Fick lyckligtvis skjuts av älsklingen. Allt för att slippa dela kommunala färdmedel med x.
Samt att det gav lite mentalt lugn att ha honom bredvid sig ”in i det sista”.
Kom till Attunda Tingsrätt i god tid.
Så jag hann lugna nerverna lite.
Strax efter kom min advokat, och vi gick in tillsammans.
Pratade igenom saker lite lätt, och han berättade om nämndemännen.
Hur ogärna man som advokat ville ha dem där.
De är nämligen inga jurister ALLS. Utan utsedda för att de är politiskt engagerade.
Och det är bestämt så.
Advokaten berättade hur vi skulle sitta och vilka som skulle vara där.
Kl 09:00 ropades våra namn upp, och till vilken Tingssal. Så vi gick in.
Jag och min advokat satt till vänster. Och x och hans advokat till höger.
Och eftersom denna typen av förhandling är offentligt.
Var där 2 okända åhörare i rummet också.
Längst fram satt Domaren, notarien och … ingen mer (!?)
Domaren var en man i 48-årsåldern. Notarien en ung tjej.
Han hälsade oss välkomna och tog sen snabbt upp varför han satt ”själv” där framme.
Domstolen hade helt enkelt MISSAT att ”beställa” nämndemän till vår Huvudförhandling.
(klantigt, då det varit bestämt sen länge kan jag tycka)
Och med tanke på det som min advokat just berättat för mig, gällande (o)viljan att ha nämndemän där, så var jag inte förvånad när både min och x advokat sa att det gick bra utan dom…
Domaren blev dock lite ”tagen på sängen” av att dels inte nämndemännen var där. Men också att det var ok att köra UTAN dom.
Det fördes vissa diskussioner om att byta dag, att x advokat inte kunde hålla på till kvällen, pga framflyttning av förhandlingen. Jag kände bara att jag INTE ville byta dag. Det är alldeles för stor anspänning att ha en huvudförhandling framför sig. Och jag var redo NU!
Men domaren ville ta några minuter att fundera på det hela.
Vi gick ut så länge. X åt ett håll. Vi åt det andra.
När vi kom in igen, så berättade han sitt beslut.
Det var ett väldigt komplext fall, med mycket information och svårigheter. Så han ville inte vara ensam beslutsfattare.
Då man –om man inte är ”nöjd” med domslutet, kan överklaga till Hovrätten BARA pga av att det saknades nämndemän.
Och det ville han undvika.
Så därför blev hans beslut att vi skulle ha dessa med.
Så Domstolen började genast söka efter 3 personer, som kunde komma på kort varsel. Samt som kunde på måndagens förhandling också.
Sen talade Domaren. Han sa vad som ansågs bäst och lämpligast för barnen. Och det var GEMENSAM vårdnad. Han talade rätt länge om detta, och jag kände starkt att detta var något man inte kunde göra avkall på i första taget.
Så hur skulle min bevisning för motsatsen stå sig? Den har ju varit så stark.
Efter sitt ”tal” frågade han, om vi kund komma fram till en förlikning.
Om delad vårdnad. Så att ingen rättegång skulle behöva hållas.
Jag sa NEJ!
Det som sen hände var att man skulle ”tala fritt”…
Detta var inte offentligt, så åhörarna fick helt enkelt gå ut.
Det fick x och hans advokat också.
Jag visste inte vad som väntade, men min advokat berättade att det som nu sas, var ”off the record”
Att inget som sas skulle läggas någon värdering i, och användas till det kommande domslutet.
Utan mer att man fick tala om hur läget låg, och hur man kände.
Min advokat var mest tyst. Domaren pratade med och direkt till mig. Det var bara då advokaten tyckte det saknades något, som han inflikade med detta.
Och det som sades var vad jag kände. Och hur jag upplevde det hela.
Domaren var fortfarande helt inne på gemensam vårdnad.
För barnfokus var det som gällde. Och att äldsta dottern hade uttryckt att hon ville bo hos x.
Det ifrågasattes inte alls, eller under vilka förhållanden dom haft det där och vad han gör med barnen för att få sin vilja fram. Utan det var det mest avgörande upplevde jag.
Och med henne, följde lillasyster ”med på köpet” trots sin ringa ålder.
Domaren sa att oavsett hur mycket jag ville få bort x ur barnens liv (jag hade givetvis berättat om in totala oro för barnen), så kunde jag inte få bort honom. Han skulle alltid vara en del av deras liv.
Så höll det på.
Och när han sa det han sa, så lät det ju resonligt. Men han insåg ju vår problematik, med kommunikationen, men kunde man höras sporadiskt visa sms eller mail, så var det allt som behövdes.
Vi fick gå ut, och x och hans advokat gick in. Dom var inte inne lika länge som vi.
Så höll vi sen på några ggr. Innan Domaren säger att vi skulle fundera på var sitt håll.
Och sista gången jag gick ut med min advokat, så säger han ärligt till mig, att OAVSETT vad som kommer att hända där inne, så ”på gatan” (dvs i verkliga livet) så har jag större chans att kunna påverka domslutet NU, än om jag driver det hela till att bli en 2-dagarssittning med vittnen mm.
För även om (ja nu finns det inga vinnare i en vårdnadstvist, men jag kallar det vinst just nu) jag vinner målet. Får enskild vårdnad, så kan jag inte stoppa barnen från att gå, eller låta x ha inflytande i deras liv.
Men om det här och nu bestäms VAD som gäller, och VILKA REGLER x (och jag själv) har att rätta oss efter, blir framtiden enklare.
Äldsta dottern är så pass ”gammal” att hon snart bestämmer HELT själv. Och då kan man inte styra barnen.. alls. Oavsett vem som har vårdnad eller ej.
Om man då i Tingsrätten kan få fram ett ”avtal” om vad som gäller, så har man det att falla tillbaka på i framtiden.
Min advokat och jag pratade enskilt utanför rättssalen en sund. Han tyckte jag skulle ringa till min fästman och fråga vad han hade för syn på det hela.
-Det tyckte jag var gulligt, mitt i allt. Plus att det kändes skönt att bolla stora beslut, som har med framtiden att göra. Och han är HÖGST delaktig.
Berättade för honom vad som sagts i korta drag, och han var på min linje.
Kändes otroligt skönt att få ventilera detta stora beslut med honom.
Jag kände INNAN huvudförhandlingen att det fanns 2 alternativa utgångar av det hela.
- Jag skulle ”vinna” och få enskild vårdnad.
- Det skulle bli delad vårdnad.
Men verkligheten skulle tydligen inte bli så. Utan då kunde det även innebära att tjejerna skulle FORTSÄTTA bo hos x, TROTS ALLT. Just pga äldsta dotterns ålder.
Och det kunde jag inte riskera.
Då hade jag haft noll inflytande, och x kunde agera som han gjort, utan att någon skulle kunna ingripa eller få insyn.
Så det som ”helt enkelt” (inget är enkelt i en vårdnadstvist) hände var att vi enades där och då om GEMENSAM vårdnad.
Och att det finns regler som blir till den DOM om vad som gäller. Vad som ska följas. Hur x ska förhålla sig gentemot barnen och det känns som prio 1. Då han alltid gjort på annat sätt än överrenskommet.
Nu blir det inga frågetecken runt det, utan detta gäller. Punkt slut!
Och innan lunch var vi så klara.
Nämdenmännen som hittats i 11 timmen, behövde inte komma (lika bra det kanske, för det var 3 män, och dom vill eg ha båda könen).
Domaren skrev punkter som ska följas. Och sen var det över.
Lite snöpligt kändes det trots alls.
Jag kommer aldrig få veta vad som hade hänt om vi drivit det vidare. Och jag ställer mig fortfarande förvånad till Tingsrättens KRAFT att driva ett fall till Gemensam Vårdnad, trots allt ”elände” som finns dokumenterat från Socialtjänsten och Familjerätten.
Men det är väl så, som de sa.
- Att den faktiska verkligenheten ser annorlunda ut.
& min advokat sa, att om barnen varit yngre, hade vi absolut inte gått med på en förlikning.
Men under rådande omständigheter, så var detta det bästa alternativet.
Och barnen ska alltid veta att jag gjort vad jag kunnat för dom. Deras framtid kan jag på detta sättet vara med och forma.
Det kommer kanske inte alltid bli enkelt. Men med tanke på det helvetet som varit, så kan det inte bli sämre.
Nu får jag bläddra i livsboken.
Ta detta till mig.
Landa i tanken.
Praktisera det och hoppas på att vi finner harmoni, jag och mina älskade barn.
