Orkar inte..
Gråter. Biter ihop. Jobbar. Har ont i hjärtat. Har ont i magen. Har ont på fler nya ställen i magen. Lagar mat. Hänger tvätt. Saknar. Gråter. Dammsuger. Läser för barn. Förhör läxor. Gråter. Ilskar till. Handlar mat. Städar Gråter..
Hur mycket tårar finns det?
Och hela tiden undrar jag VAD JAG SKA TA MIG TILL???!!!
Hur ska jag få mitt barn tillbaka?
Vem ska hjälpa mig?
Vart ska jag vända mig?
Hur ska jag orka kämpa mot .. Ja vad? När jag mår såhär.
Jag vill slå på nåt. Ibland till och med slå på någon. -men det gör jag inte.
- mer än i tanken. Och då slår jag HÅRT.
Vill slå näven i bordet. Göra skillnad. Ändra det som pågår.
Jag vill ha mitt barn tillbaka.
Det är ju det jag vill.
Min kropp gör ont. Överallt. Min själ gör ondare. Men jag sätter mig på hold. Det går inte annars..
Jag räcker inte till. Jag räcker absolut inte till.
Gissar att människor omkring mig. I min närhet förstår, men ändå inte..
Känner sig kanske svikna av att jag inte är mitt vanliga jag.
Kollegorna som känner till min tillvaro kramar om och lyssnar en kort stund i förbifarten.
Ibland vill jag berätta. Ibland vill jag vara tyst.
Jag har så mycket sorg i mig.
Känner mig otillräcklig för dom som behöver mig, även om jag gör så gott jag kan.
Har kort stubin. Drar mig undan. Bli arg på fel människor. Dom i min närhet. Dom jag älskar allra mest.
Dom förstår. Dom säger till. Dom är vanliga. Precis som det ska vara. Uppskattar det.
Deras tålamod med allt är en bedrift.
Tänker mycket.
Undrar varför vissa människor är så totalt ointresserade, av att bry sig om andra medmänniskor.
Slutar man bry sig... hur stor är man då som människa?
Men antar att alla har vi våra ryggsäckar.
Just nu känns min väldigt tung, att bära själv bara..
Känner ilska. Frustration. Hjälplöshet. Jävlar anamma. Allt på en och samma gång.
Jobbet som varit min oas. Nu hopar sig jobbet som aldrig förr. Och det finns inte tid för att må dåligt.
Jag förväntas vara den vanliga jag.. Den som står pall. Den som ställer upp. Som finns där. Som kan. Som är självgående. Som inte behöver ngt vidare pepp, för det jag gör är som det alltid har varit... Helt i sin ordning.
Känner mig slut. Tappat glädjen. Ler fast hjärtat gråter.
En känsla som är alltför välkänd. Hela skoltiden var jag mobbad.
Visa inte att du är ledsen. Le! Gör det! Le!
Jag ler. Med munnen. Men hjärtat gråter. Det gör hela jag när ingen ser.
Kollegan hade läst ngt inlägg i sociala medier. Frågar:
"Hur är det"?
-jag gråter..Hon kramar om. Säger att jag är stark som orkar.
Ja, jag orkar, för att jag måste.. Men en efter en faller mina byggklossar.
Ännu står jag upp... Det får jag vara tacksam för.
Jag måste finna kraft...
Runt mig & i mig..
Men den är svår att hitta..men det går.
För det finns inget val... alls...
