Lätt att misströsta
Hämtade ett barn i skolan.
Dottern skulle inte med.
Hon ringde ngn timma senare.
Går hem då.
Hon stannade längre än hon "brukar" här hemma.
Men äter gör hon inte.
Min mat ät oätbar.
Bytte kläder gjorde hon dock -så det var bara en tidsfråga tills hon skulle gå.
Hon blir stel som en pinne, om jag ens försöker röra på henne.
Som om jag bränns.
Hon satte sig mitt framför tv'n. På golvet.
Den grejen funkar icke för lillebror.
Sen började kampen om rätt kanal.
En har fjärrkontrollen. En blippar på boxen.
Ärligt, det är svårt att stå ut som "åskådare" till idiotin.
Dom börjar ge sig på varann.
Far ut i köket och ska prompt störa varann.
Jag är fortfarande öm efter min operation, och vill helst undvika sånt.
På alla sätt. Men det tas det ju ingen hänsyn till.
Dom ger sig inte.
Dottern vet exakt vilka knappar som triggar honom.
Galenskap, men det lugnar sig.
Dottern fortsätter med sitt provocerande sätt.
Ber henne lugna sig. Hon är allt annat än lugn.
Tar bort ryggan & jackan ifrån henne.
Det hjälper inte.
Hon går.
Igen..
Är riktigt, riktigt orolig...
Det barnet måste få hjälp.
Det måste dom alla.
Jag också.
Jag orkar snart inte mer.
Helvetet äter en bit av mig/oss varje dag..
