Kvinnojouren
Fick telnr till Kvinnojouren, av en medmänniska i skolan.
Tog ett år för mig att "suga på den karamellen".
Men jag har ringt. Och pratat.
Sen kom behovet igen..
& jag ringde.
Utan svar. Flera ggr.
Lämnade mitt mobilnr.
Ingen ringde.
Man tappar gnistan..
Om man kan kalla det så.
Det tar på psyket att ta "mod" till sig att ringa och blotta sin själ.
Att inte få svar då, känns nästan som ett svek.
Nåja.
Igår pratade jag med läraren på skolan, om just det...
Idag ringer Kvinnojouren upp mig.
Pga påtryckningar/uppmärksammande...
Det var ordföranden själv som ringde.
Även min älskade syster hade både mailat & ringt dom ang mig..
Det tog fart.
Hon började med att be om ursäkt. Mååånga gånger.
Hon är inte på plats varje vecka, på Kvinnojouren. Men ordförande..
Så hon var ilsk. Mot oengagemanget.
Men gullig mot mig.
I 45 min pratade vi.
Hon var så rar.
Kändes bra.
Hon erbjöd att vi skulle ses.
Lät bra.
Vi hörs igen.
Må-bra-känsla efter det samtalet.
(hjärtat som satt bredvid i bilen och hörde vad jag sa. Tyckte att jag var bra på att förklara/fokusera... -känns skönt. Lätt att bli känslomässigt rörig...)
Mailade min syster & tackade..
Även KJ tyckte min syster var fantastisk, med sitt engagemang
