Fy faan
Ärligt talat.
Jag. Orkar. Snart. Inte. Med. Mig. Själv.
Måste snart kamma till mig.
Fast jag tror inte det går.
Har ett ständigt obehag i själen som skaver som ett j-a skoskav.
Latent ilska som bubblar.
Och så har jag lust att skrika rakt ut.
Mina döttrar har helt avpolleterat mig.
Hatar mig uppenbarligen.
Vill inte vara hos mig.
Inte träffa mig.
Inte någonsin.
Ja, så är det kanske inte.
På riktigt.
Men det är det jag får höra.
Varje dag.
Via sms och telefonsamtal.
Som "droppen utholkar stenen"..
(Kan inte ens skriva om det utan att börja gråta)
Jag får höra att det kommer ändras, när "allt är över". "När vi får hjälp"..
Men tills dess då???
Hur ska jag som mamma. Som älskar dom oändligt, bara förlika mig, att det blir bra??? Nångång?
Nu då?
Det har pågått så länge.
Min själ äts upp.
Mitt hjärta förblöder.
Fy fan!!!
