Ensam(t)stående mamma

Ärligt talat.
Jag orkar inte vara jag.

Tillbaka på jobbet:

"Härligt att se dig, har saknat ditt glada ansikte"...

Gulligt sagt, ja...

Men jag har inte lust att vara där.
Har nästan lust att skrika.

Jag ÄR INTE glad.
Jag är sorgsen.
Bedrövad.
Ledsen.

Jag har ont.
I kropp och själ.

Jag behöver kraft.

Jag behöver lugn.

Jag behöver styrka.

Fan...

Faaaaan, va less jag är på rätt mycket just nu.

Jag har ingen lust mer.
Vill inte.
Kan inte.
Orkar inte.

Jävlaskitlivspiss...

Usch...

När jag startade denna bloggen, gjorde jag det för att minnas bättre om vad som händer.

Men i samma veva fick ni, ett fåtal människor adressen.

Tillvaron rullar på.

Ett väldigt fåtal av er som fick adressen hör av er.

Öht!

Jag hoppas ni aldrig behöver genomgå ett helvete. Och stå helt ensamma...

På hur Socialtjänsten, Jurister, Familjerätten & Tingsrätten ska få ihop hela vårt livspussel.

Det ska sannerligen bli intressant.

Livsavgörande är det också.
För framtiden!

Känns väldigt aktuellt...

http://www.sfsr.se/index.php?special=articles&id=33

Vara stark. Pedagogisk. Förstående. Lyhörd. Diplomatisk. Rätt. Bita ihop. Vända andra kinden till.

Bla bla bla.

Hela.
Jävla.
Tiden.

Jag får ju faanimej inget tillbaka.
Någonstans.

(Så känns det idag iaf...!!!)

Usch!!!!!

Hon ringde mig i veckan.
Som hon lovat. Det betyder mycket.

Först ett sms, som talade om att hon var sjuk. Men tänkte ringa dagen efter.
& undrade när det passade.

" närsom, sa jag. Sitter jag illa till, svarar jag inte"...

Hon ringde. Jag kunde prata.

Så skönt med vänliga människor.
Med råd och nya infallsvinklar.

Tacksam för känslan det ger!

Hon tyckte jag var stark!

Ibland så...
Men inte alltid.

Jag lät gladare än sist.

-det beror nog mest på att mitt trägna "arbete" att försöka i den mån det går, behålla lugnet och inte elda upp mig när kaoset är på ingång.

Samt att jag fått information som stärker.

På fler än ett sätt.

Och det ger om något ett mer inre lugn!

Fått input och känner att det blåser en lätt bris av medvind!

Jag suger åt mig positivitet när det kommer i min väg. Försöka tänka klart.

Att prata om insikter för att inte nå galenskap..

Vi ska höras igen. Jag fick ringa när jag ville. Men förhoppningsvis inte ;)

Jodå. För att få rådgivning, empati & påfyllning av medmänsklighet..

Kaoset & galenskapen kan gärna hålla sig borta...

Hela min tillvaro med barnen är helt galen.

Den är nästan surrialistisk.

Men mitt i allt elände, så får jag skön input.

Information som ger hoppet kraft.

Det är en bitterljuv känsla...

Fick telnr till Kvinnojouren, av en medmänniska i skolan.

Tog ett år för mig att "suga på den karamellen".

Men jag har ringt. Och pratat.

Sen kom behovet igen..
& jag ringde.

Utan svar. Flera ggr.
Lämnade mitt mobilnr.

Ingen ringde.

Man tappar gnistan..
Om man kan kalla det så.

Det tar på psyket att ta "mod" till sig att ringa och blotta sin själ.

Att inte få svar då, känns nästan som ett svek.

Nåja.

Igår pratade jag med läraren på skolan, om just det...

Idag ringer Kvinnojouren upp mig.
Pga påtryckningar/uppmärksammande...
Det var ordföranden själv som ringde.

Även min älskade syster hade både mailat & ringt dom ang mig..

Det tog fart.

Hon började med att be om ursäkt. Mååånga gånger.
Hon är inte på plats varje vecka, på Kvinnojouren. Men ordförande..

Så hon var ilsk. Mot oengagemanget.

Men gullig mot mig.

I 45 min pratade vi.
Hon var så rar.

Kändes bra.

Hon erbjöd att vi skulle ses.
Lät bra.

Vi hörs igen.

Må-bra-känsla efter det samtalet.

(hjärtat som satt bredvid i bilen och hörde vad jag sa. Tyckte att jag var bra på att förklara/fokusera... -känns skönt. Lätt att bli känslomässigt rörig...)

Mailade min syster & tackade..

Även KJ tyckte min syster var fantastisk, med sitt engagemang

... Det känns ju sådär med fönsterkuvert från Polisen..

"det-var-inte-jag-men-jag-ska-inte-göra-om-det-känslan"...

Infinner sig.

Men det var ingen fara..

Såklart!