Som att ha x hemma hos oss..
Barnet har varit hos x i helgen.
När h'n kommer åter, är det en ilsken unge jag möter.
Allt jag gör är fel, fel, fel.
H'n ska inte äta.
Går till x (jag har inte hunnit hem fr. jobbet ännu).
H'n äter där. -för min mat kan man inte äta.
Mantarat fortsätter.
Allt jag köpt, tagit i, tittat på eller lagat är näst intill pestsmittat.
Helt plötsligt är h'n tillbaka. Från x.
Förstår inte "varför" (h'n är ju såklart mer än välkommen hem, men med tanke på hur fel jag är, och hur illa h'n tycks tycka om mig, så förvånar det mig att h'n är åter.)
Vi äter hamburgare. Hemmagjorda. Dricker läsk, har mysigt. H'n surar på rummet.
Jag VET att det tar.. men h'n är konsekvent.
H'n vägrar sova.. låter bli barnet. H'n somnar. Jag tar av jeansen, stoppar om, pussar godnatt, viska "jag älskar dig".
Man kan blir hur ilsk som helst. INNUTI.. men det hjälper inte. H'n är inte elak eller ond.
Nej det är x som projeceras i barnet.
Det är som att ha x hemma hos oss.
Hemskt. Men jag jobbar på att späda ut honom mer och mer... förr eller senare, är han borta.
Märks inte mer.
Men det tar tid. Tid det får ta. Men det är inte angenämt.
