Tänker mycket
Men försöker undvika att prata om det för mycket.
Känns lite ensamt ibland. Att bära allt.
Tänker på mina barn.
Hur mycket jag älskar dom.
Hur mycket jag saknar dom som inte är här.
Fast dom talar om att jag är dum & orättvis. Att dom inte vill vara här. Inte vill bo här. Inte träffa mig.
Så älskar jag dom oändligt!
Jag vill tro att jag inte är helt värdelös som mamma. Visst jag gör fel och har många brister.
Men ingen kan ta ifrån mig kärleken till mina barn.
Inte ens denna snedvridna, oönskade sjuka tillvaron som vi lever i. Och har gjort ganska länge..
Så många tårar jag fällt. Varje dag utan mina döttrar gör så ont.
Deras sängar står orörda.. Inga hårlockar har legat spridda på deras kuddar på många månader.
Jag går in där ibland och sätter mig. Tittar på deras saker, pyssel, favoritgosedjur...
Och det gör så ont...
Saknar dom.
Saknar oss.
Saknar det normala.
Känner sådan saknad... Varje dag...
Men jag ger inte upp...
Hur skulle jag kunna det?
Det är ju mina barn...
